Jag har fått så sjukt många kommentarer (främst via mail…) om min läggning. Påståendena är många och det kan tex vara ”när ska du sluta leka lesbisk”, ”varför funkar inte killar”, ”när ska du bli hetero igen” osv…. Jag brukar oftast bara skratta åt dem, men nu har det blivit sååå mycket frågor, påståenden och onödiga mail att jag lika väl kan skriva ett par rader om detta.

Nu lever jag tillsammans med en tjej och då ser jag mig själv som lesbisk – JA! Jag har oerhört svårt att se mig själv tillsammans med en man då jag inte tänder på det manliga könet. MEN samtidigt så blir jag inte kär i det människan har mellan benen utan personen i sig. Jag har alltid tyckt att ”tomboys” varit hett och dragits till människor som ser androgyna ut. Jag har svårt att placera människor i fack och i en läggning. Jag är den jag är och det kommer jag alltid att vara. Väljer jag att spendera mitt liv med han, hon, eller hen så är det min ensak. Alla är lika mycket värda och det är kärleken som spelar roll i detta. Man behöver väl inte ”vara” något speciellt..? Det räcker väl att man är sig själv?

Ibland kan jag gråta, skria och vara väldigt irriterad över att jag ska vara just lesbisk. Men samtidigt är jag så stolt över att jag hittat mig själv, accepterat mig för mig själv och blivit komipis med min tankar. Det är okej. Jag försöker se saker possitivt och jag älskar ju tjejer, det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra (det vet jag). Jag hoppas dock att det kommer bli enklare för oss flator i framtiden för just nu tycker jag inte att det är så jäkla enkelt alla gånger…

Här skrev jag ett inlägg en gång om ALLA FLATOR (ganska roligt faktiskt…)

Jag och min flickvän Maria