Klockan är 09:59 lördagen den 11 maj (när jag börjar skriva detta). Vi är hemma. Hemma med bebis. Alla sover, Livia, bebis Leonard och mormor som är här. Jag är vaken, jag passar på att ta denna tid för mig själv. Trots att jag är mamma så behöver jag en stund för att andas och att bara tänka på mig. Nu ska jag försöka summera våra senaste dagar. Hur börjar man ens? Jag har blivit mamma, för andra gången. För fyra år sedan fick jag höra att jag kanske inte ens kunde bli biologisk mamma. Nästan på dagen 4 år senare sitter jag här med två friska barn. Nyp mig i armen. Jag är så lycklig. Onsdagen den 8 maj 2024 07:15 kommer taxin och hämtar mig och Livia. Vi är väl förberedda och packade. Babyskyddet med hjul är vi så taggade på att inviga. Jag är så nervös. Hjärtat är utanför kroppen och jag är helt torr i munnen. Väl framme på Danderyds sjukhus och förlossningen sköljer alla minnen över mig. Det kändes som att vi var här igår, när Leonard kom. Alla minnen kom tillbaka och min kropp började skaka. Helt plötsligt insåg jag vad som skulle komma att hända. Jag känner allt så extra starkt. Vi blev insläppta på avdelning 17 B på 7:e våningen. Vi fick vänta en stund på ett undersökningsrum eftersom vi var så tidiga. 08 skulle vi vara på plats, men klockan hade bara hunnit bli 07:30. Livia var förväntansfull, pirrig och lite smått nervös. Det kunde jag se. Tillsist kom det en barnmorska som visade oss till undersökningsrummet. Det var kallt, kalt och litet. Jag fick sätta mig intill en röd säng och här fick jag en hög med operationskläder. Några minuter senare började sköterskan pyssla med mig. Infarter skulle sättas och jag började må illa och känna mig yr. ”jag är så nervös” sa jag gång på gång. Jag fick tre alvedon och ett äggkoppslitet glas med vatten. Jag ville ha mer för jag var så törstig. Eftersom min yrsel inte gav sig fick jag dropp med glukos. Barnmorskan klämde på magen, lyssnade på bebisens hjärta och pratade lite om vad som skulle komma att ske. Vi gav oss iväg till operation. Jag var iklädd operationslinne med höga strumpor bärandes på ett glukosdropp. Livia och barnmorskan rullade sängen. Mellan avdelningarna fick vi se solen stråla och det gav mig energi. Från en oerhört regnig / snöig morgon kom nu solen och det kunde ju inte bli mer passande. Vi kom in till en sal där det stod nummer på väggarna. Vi fick sätta oss på nummer 1. Exakt här satt vi när Leonard skulle komma, men då var vi på tur 2. Jag fick ta av mina trosor, Livia blev tilldelad en overall och jag en nätmössa. Här fick jag en sådan flyktkänsla och jag ville bara hem. Jag var så orolig. Tankarna bara snurrade. Efter en stund kom en av kirurgerna tillsammans med en till sköterska (kanske en operationsundersköterska) och en av kvinnorna satte ännu en infart på mig på handryggen. Det gjorde ont. Lite extra ont. Kanske för att jag spände mig. Kvinnorna hade koll på mig sedan innan. Dem hade hört om mina upplevelser vid förra kejsarsnittet. Mina svimningar, kräkningar och den extrema smärtan i nacken.  Dem lugnade mig med att dem nu ändrat bedövningsmedel och att dem har säkrat upp med annan medicin som ska minimera riskerna för att jag ska tuppa av. Båda var så trevliga och vi kunde till och med skoja lite. Jag kände mig trygg. Narkosläkaren kom även och hälsade ute i ”väntrummet” och även han var underbar. Jag kände att dem ville ha tid med mig innan själva operationen och det uppskattade jag något enormt. Tillsist gick vi in genom två olika slussar av dörrar. In genom den sista dörren så bröt jag ihop av gråt. Nu blev allt ännu mer verkligt. Jag såg undersökningssängen där bebis snart skulle ligga, saxar, våg och annat. Här var vi sist, i exakt samma rum. Jag slussades vidare genom en ytterligare dörr. Där inne skulle det ske. Det var kylskåpskallt och den lilla britsen låg i mitten av rummet. Jag satte mig på sängen och direkt så kopplades jag upp med massa plåster, slangar och annat. Jag fick kort därefter instruktioner om hur jag skulle lägga mig för att få ryggmärgsbedövningen. ”Kryp ihop som en liten katt och skjut ut ryggen” sa läkaren. Det gjorde mindre ont denna gång än sist. Det blev snabbt varmt över hela rumpan och jag fick nu vända mig om till att ligga på rygg. Jag hade tappat all kontroll över kroppen. Den kändes som en deg. Jag fick i samma stund en kateter och ett skynke framför mig hängdes upp. Alla jobbade snabbt och effektivt på med mig medan jag fokuserade på att andas och slappna av. Alla pratade med mig samtidigt om vad som sker och vad dem höll på med. Jag började må lite illa och fick snabbt syrgas genom näsan. Det blev bättre. Jag började fråga om bedövning och att jag var lite orolig över att jag skulle känna något. Men dem övertygade mig snabbt om att dem skulle säkerhetsställa min eventuella känsel flera gånger om innan dem skulle sätta igång. Det tvättades och tvättades och min känsel kontrollerades med kyla och nyp. Jag kände inget. Nu började de dra, knipsa och klippas. Jag hörde och kände tryck hela tiden. Jag hörde ljud som lät som en dammsugare och kirurgerna pratade med varandra hela tiden. Min kropp skakade och ryckes med i alla rörelser. tillslut hör jag ena läkaren säga ” och där Jennie var huvudet ute”. Jag fattade ingenting. Jag hade ju varit så noga med att säga till dem ”säg till innan ni sätter igång”. Men just då var jag så lycklig över att vi hade kommit så lång. En sekund senare hörde jag bebis skrika. Jag hörde skrik denna gång. Det gjorde jag ju inte sist. Livia grät intill mig och i samma sekund kommer barnmorskan med bebis som hon skrubbade med en handduk i farten. Bebisen låg på mitt bröst. Jag kunde inte tro att det var sant. Jag fick bebis intill mig, precis under min haka. Jag och Livia kikade under handduken, ”DET ÄR EN POJKE” jag visste det. Jag kände mig som lyckligast i världen och Livia bara grät. En sköterska tog några snabba bilder på oss innan en marnmorska kommer och säger ”jag måste ta bebis och gå iväg en stund, han ser lite stor ut”. Jag förstod inte riktigt då vad hon menade. Men Livia följde med henne så jag kände mig trygg. Jag hörde dem bakom mig. Men fokus lades snabbt på något annat. Jag började störtblöda, helt utan förvarning. Eftersom jag är så ”trasig” i min nedre buk blev det lite komplikationer. Läkarna överröstade varandra och det ringdes dit någon extrapersonal. Det skreks också ”cyklo” vilket jag inte vet vad det betyder. Men hela tiden hade jag en läkare vid mitt huvud som var lugn. Han kikade ovanför det gröna skynket då och då och jag letade efter hans reaktion. Men jag fick känslan av att allt var under kontroll och som ja senare fick höra av läkarna också. Det var lite av en kritisk situation, men det löstes. Läkarna sydde, klippte, drog och höll på i evigheter. Jag hann kika på klockan till höger om mig och hann tänka. Nu har det gått ÖVER en timme sedan bebis kom. Ännu var det inte klart. Men tillslut hörde jag ”jajjamen då var det klart”. Det städades upp och jag flyttades över till en stor säng. Dem drog mig och bebis med hjälp av ett lakan. Vi kördes ut och iväg till uppvaket intill. Denna gång hade jag både bebis och sambo med mig. Jag kunde inte vara lyckligare. Det kändes så overkligt. Jag fick tillsyn nästintill hela tiden. Vi övade direkt på amning och bebis hittade rätt på en gång. Jag kunde inte tro att det var sant. Jag kämpade så med amningen med Leonard och det blev aldrig riktigt bra. Kunde det fungera så lätt denna gång? Jag vågade knappt tro det. Men denna bebis var så nyfiken med en gång och både och jag Livia såg att han började söka så fort jag fick honom på mitt bröst. Sköterskor kom och tittade till blodtrycket, min blödning, mitt mående och bebisen såklart. Varannan kvart kom det en sköterska för att se huruvida bedövningen släppt eller ej. Jag kämpade med att röra både tår och ben. Succesivt så kände jag hur jag fick styrkan tillbaka. Efter drygt 2,5 h var vi redo. Sköterskan ringde till vår avdelning 17 B på BB ”Nu är Jennie redo”. En supersöt barnmorska rullade mig och bebisen i sängen tillsammans med Livias hjälp. När vi kom upp till vårt rum hade dem förberett den klassiska BB-brickan. Jag grät. Nu kunde vi alla njuta av denna. När Leonard kom så var jag och Livia ensamma på rummet hela dagen då Leonard låg på neo. Vilken revansch vi hade fått. Jag hade aldrig i min blekaste fantasi kunnat tro att vi denna gång inte behövde ha vår bebis på neo och att amningen skulle fungera så direkt. Vi kände en sådan tacksamhet. Vi kramades, åt mackor och bara tittade på vår bebis. Efter några timmar ringde vi till våra familjer för att berätta hur allt hade gått. Alla blev så rörda och Leonard fick se sin lillebror för första gången via facetime. Det var så himla fint att se. Under kvällen så åt vi middag på sjukhuset. Jag åt lite halvt liggandes då jag ännu inte hade kunnat sätta mig upp. Efter maten så kom en sköterska för att hjälpa mig att ställa mig upp och det gick bra. Smärtan var väldigt hög, men med hjälp av morfin och andra smärtstillande så kunde jag hålla det under kontroll. Men värre blev det. Avslaget kom inte igång och läkarna på avdelningen misstänkte att något blockerade så att blodet inte kunna rinna ut. Om så var fallet så kanske dem behövde ”öppna upp” mig igen och detta fasade jag för. Men efter ett par timmar så kom det en fors och jag blev så lättad. Torsdagen den 9 maj Första natten var gjord och allt kändes så fint på morgonen. Allt var lugnt och jag kände mig i harmonisk utan varken ångest eller rädsla. Det är en oro med nyfödda bebisar och jag tror verkligen många kan relatera till det. Hela torsdagen gick att att lindra mina eftervärkar och åt att amma bebis.  Bebis åt och åt och jag kände mig alltmer positiv till amningen. Vi fick senare under dagen besök av Livias föräldrar. Mormor och morfar <3 Så fint att se dem med bebis. Jag var så påverkad av morfin och i efterhand har jag sett på videoklipp och hört av Livia hur udda jag betett mig. Som vi skrattat åt detta. Det är något alldeles speciellt med att bli mamma (återigen) jag njöt av stunden hela tiden trots min smärta. Vi hade inte kunnat ha haft det bättre dessa två dygn vi var inlagda på BB Danderyds sjukhus. Så tacksam för all fin och duktig personal. Fredag 10 maj Vi väcktes av personalen 08:45 av att vi har fått en tid hos barnläkaren på avdelningen intill. Nu har det gått cirka 48 timmar sedan bebis kom och det var dags för både PKU test och kontroll av bebis. Vi fick högsta betyg. Allt var bra. Bebis andning hade gått ner, gulsoten också. Även hörseln kontrollerades och den godkändes. Jag grät igen. Helt plötsligt fick vi godkänt på att åka hem och det kom lite som en chock. Vi har bara (!!) varit på BB i två dygn… Jag fick lite ångest av att de redan skulle skicka hem oss. Jag var helt säker på att vi skulle få stanna i åtminstone ett dygn till.  Men samtidigt längtade jag efter Leonard sååå mycket att vi bestämde oss för att åka hem. Det är klart att vi ska göra det. Vi mår ju bra och min smärta har jag under kontroll med hjälp av morfin som jag fått med mig. Mamma, Leonard och mina svärföräldrar kom till avdelningen för att möta upp oss. Det var inte ett öga torrt. Leonards första möte med lillebror var helt oslagbart att få se. Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam, lycklig och stolt jag är. Jag är så stolt över mig själv och min kropp. Vi klarade det ännu en gång. Herregud vad kvinnokroppen kan. Tack min älskade älskade flickvän för allt stöd både psykiskt och fysiskt. Utan henne hade jag inte varit kapabel till att klara hälften. NU ska jag återgå till min bebisbubbla här hemma. Vi bara njuter <3                  Läs även min förlossningsberättelse när Leonard kom <– klick