Kejsarsnitt – min förlossningsberättelse

Posted 1 CommentPosted in Bloggflöde, Gravid, Leonard

– Kejsarsnitt – min förlossningsberättelse – Oron över det kommande kejsarsnitt har kommit och gått veckorna innan dagen D. Jag skulle säga att ångesten var värre vecka 38 än 39. Jag gick hela tiden på spänn och hoppades på att jag skulle “hålla mig” tills det var dags för det planerade snittet. Jag var så orolig för att jag skulle behöva åka in akut för att vattnet har gått och att förlossningen är igång. Jag kände en stor rädsla över att vakna på nätterna med sammandragningar och förvärkar. För detta hade ju hänt flera gånger veckorna innan han kom. Tänk om jag nekas att få ett kejsarsnitt för att han är påväg ut? Jag stressade så mycket över detta. . Det är ju så svårt att veta “när det händer” och när det är dags att åka in. Rädslan över smärtan och att något skulle vara fel på bebis var verkligen stor. Men nu vill jag berätta om hur min förlossning var 🙂 Har ni frågor om den så är det bara att slänga iväg en kommentar så ska jag svara så gott jag kan. Vi anlände till Danderyds sjukhus klockan 06:45 på morgonen den 24/8. Vi var så förberedda som man kunde bli. Allt packat och klart. Livia hade sovit bra under natten medans jag inte sov en blund. Hela kroppen pirrade och jag kände mig så nervös, förväntansfull och rädd. När taxin kom och hämtade oss fick jag som en verklighets-knäpp. “Det är nu det händer”. Väl inne på BB fick vi sitta och vänta i ett av personalrummen då BB är helt överbelastat. Tiden gick så sakta och vi kände oss som bortglömda. Jag svettades och skakade medans Livia satt mittemot ko-lugn i sin fleece och frös. Corona-test togs och det var negativt (puuh). Vi hade ju varit väldigt försiktiga med att träffa folk den senaste veckan. En sköterska kom kort därefter och hämtade oss. Hon flaggade för hur mycket det var att göra och att vi ännu inte fått ett rum. Många akuta kejsarsnitt hade kommit till avdelningen. Dem hade ordnat ett provisoriskt rum till oss där vi fick sitta och vänta. Sköterskan var lättsam, snäll och lugnade mig. Hon kändes lite som en “hippie-tant” om jag får beskriva henne så. Jag blev ombedd till att byta om. Jag fick nättrosor, strumpor och en sån där rock där rumpan är bar. Sköterskan kollade bebisens hjärtljud med en gammaldags tratt. Hon klämde på magen och såg till att allt stod rätt till. “Detta är en stor bebis” sa hon och log. Sköterskan gick iväg för att kolla status nere på förlossningen. Nu är det nära. Vi blev lämnade. Mitt blodtryck sjönk och jag la mig ner på sängen. Jag önskade något lugnande och det skulle jag få. Jag växlade mellan att sitta och ligga på britsen. Jag skakade av oro. Barnmorskan kom tillbaka och nu hade hon fått OK av förlossningen och dem var redo att ta emot oss. Vi gick till hissen tillsammans med BM och åkte ner till 5:an. Hon följde oss till ett rum där det satt / låg andra par i rad. Vi var nummer 2. Här fick Livia byta om och sköterskan lämnade oss. Narkossköterskan och andra i personalen kom och hälsade. Par nummer 1 försvann in bakom dörrar. “Nästa är vi”. Åh herregud sa jag. Jag grät och Livia pussade pannan. operationsmössan åkte på. Vi tog sista bilden på magen. Jag grät ännu mer. Par rullades ut med bebis i famnen. De såg så lyckliga ut. Jag hoppas allt är bra med vår bebis. Om en timme är han här. Vart är mitt lugnande? Jag fick inget. Allt snurrade i mitt huvud. Jag hade känslor som “nej, jag har ångrat mig” “jag vill hem” osv.. Jag ville bara krypa ur mitt skinn. Sköterskan kom och sa “ja, nu är det ni”. Jag bad om lugnande återigen. Men svaret jag fick var “nu ska du tänka på bebis, du klarar detta” och klappade mig på axeln. Vi kom in genom dörrarna och där låg en smal smal säng. Det första jag sa “är det här jag ska opereras?” Jag frågade efter lugnande igen, men fick inget. Dem la mig ner på sängen, satte in en infart i handen och gav mig syre under näsan. Sköterskan var barsk som satte in infarten. Allt gick så snabbt. Jag han inte prata, eller förstå vad som hände. Allt bara snurrade och jag kände mig så borta. Som att jag såg mig själv i ett utzoomat läge. Jag  kopplades ihop med en massa sladdar och elektroder som fästes på mitt bröst. Alla hälsade på oss och narkossköterskan var en favorit. Han fick mig lugnare och att tänka på annat. Han försökte skoja lite, men nära till skratt hade jag inte. Narkosläkaren förberedde för spinalbedövningen. Detta skulle göra ont, för det hade jag läst. Jag skulle kura ihop och krama mina ben. Det var ju inte det lättaste med en kula till mage. Narkossköterskan hjälpte till och tryckte upp mina ben. Jag kunde inte heller släppa att jag låg där med rumpan bar mot läkaren haha. Hur som helst så satte han bedövningen och jag kände som 3 olika sprutor. Det gjorde ont, det liksom värkte när han injicerade bedövningen. Som sendrag i muskeln på något sött. Men det gick snabbt över och jag trodde det skulle vara värre. Jag kände mig varm i hela kroppen och mina ben började domna bort väldigt snabbt. Det var i denna sekund jag drabbades av panik. Riktig panik. Vad är det som händer med mig. Jag skrek att jag inte ville mer och att jag skulle dö. Smärtan efter spinalen var hemsk. Jag fick en olidlig smärta i nacken, något som var ovanligt sa läkaren. Jag skrek “HJÄLP MIG jag dör”. Läkaren sa “du kommer inte dö”. Men jag märkte att han tyckte det var konstigt att jag fick ont i nacken. Det brukar inte hända sa han. Är det nu jag ska bli förlamad.  Jag kräktes och skakade. Det var en konst att kräkas när man inte kunde ligga på sidan. Älsklingen klappade mig på huvudet när jag grät av smärta. Jag fick blodtryckshöjande när blodtrycket störtdök och jag kräktes igen. Jag skrek efter vatten då jag var så törstig, en törst jag aldrig känt innan. Min kropp skakade och jag hade panik av att jag inte kunde känna min kropp eller röra mig. Hjälp mig älskling sa jag några gånger. Tillslut gav sig värken och fler läkare kom in. Dem tvättade min mage och för mig såg det ut som att dem tvättade luften. Jag kunde ju inte känna av att dem faktiskt var på min mage. Narkosläkaren testade min känsel genom att stryka kalla bomulstussar på min kropp. Jag skulle säga att jag var bedövad upp till bröstet, nästan halsen. En kateter sattes in och det var skönt att jag inte kände det. Läkare kom in och alla presenterades i ring. OP-sjuksköterskan började tvätta mig runt magen igen och det var himla häftigt / läskigt att inte känna något. Även ett skynke sattes upp framför mig. Läkaren gjorde ännu fler koller om min känsel, men jag kände ingenting. Jag var orolig över att känna något så jag bad om det. Jag var ett vrak, får lite skuldkänslor över hur allt blev. Men det var ingen härlig upplevelse. Min reaktion av spinalen och min oro bredde på allt. Hur hade det varit om jag hade fått lite lugnande som jag blev lovad? Det hela sattes igång så snabbt och helt plötsligt sa läkarna, snart får du göra dig förberedd på att bebis kommer. Dem slet och drog i mig och hela jag guppade. Sängen liksom skakade. Livia klappade mitt huvud och allt var så tyst. Läkarna som snittade mig (två kvinnor) sa, “nu Jennie får du göra dig förberedd på bebisskrik”. Sedan var han ute, klockan var då 10.36. Det gnydde lite bakom skynket och Livia börjar gråta. Nemen gud, nemen gud sa hon. Jag kände mig likgiltig. Vad hände precis. Dem sprang iväg med bebis och jag förstod inte vad som var fel. Livia hängde på och jag lämnades bara. Jag förstod ingenting. Sedan syddes jag. Där låg jag ensam med mina tankar och jag kände nästan som att jag var i chock. Hur ser han ut? Är allt bra med honom? En sköterska kom och satte sig vid huvud och berättade att allt var bra. Hon var lugn och hade en behaglig röst. Jag kände mig trygg med henne. Din son är med mamma Livia och han har fostervatten i lungorna. Detta är väldigt vanligt vid kejsarsnitt sa hon. Jag frågade henne hur han ser ut och om allt annat är bra. Jag vill se honom sa jag. Eftersom L inte grät när han kom ut behövde läkarna göra en check på honom direkt. Jag var så orolig, men sköterskan kom med jämna mellanrum och berättade för mig allt som hände. Leonard, Livia och hela teamet var bakom i ett rum med skjutdörrar, men jag kunde inte höra något. Leonard fick jättefin vård och Livia var med hela tiden. När jag hade sytts klart (ca 30 min senare) fick jag snabbt se och hålla i min son för första gången. Han var full med sladdar och andningshjälp. Jag kunde ännu inte slappna av. Jag kunde inte förstå att detta var min son. Jag grät. Leonard kördes till Neo med Livia och jag fick inte följa med. Jag skickades till uppvaket tillsammans med övervakning. Jag skulle bli släppt därifrån när jag kunde röra mina ben. Att slitas från sin familj såhär var jobbigt och jag kunde ännu inte förstå vad som hänt. Jag hade min telefon med på uppvaket så jag och L kunde Facetimea när han låg på neo. Jag blev lugnare. Personalen tog så bra hand om mig. Jag bad om juice och efter en timme kunde jag få det. Dem bad mig att försöka sova, men det gick inte. Allt bara snurrade. Jag ville ringa min familj och berätta, men eftersom jag inte visste så mycket själv så valde jag att vänta. Jag kunde ännu inte förstå vad som hade hänt. Klockan hade hunnit bli 12. Jag övade så på att känna mina ben och vicka på tårna. Jag sa flera gånger till sköterskorna titta, jag vickar på tårna. Men det syntes inte, jag var fortfarande förlamad. “Så fort du kan böja på benen får du åka till neo och träffa din son”. Jag övade och som jag kämpade. Drygt 2 h senare kunde jag känna benen och jag ropade på sköterskan. Jag blev direkt skjutsad i sängen ner till neo för att gosa med vår son. Dem letade efter Livia och vår son nere på neo. Jag hörde hennes röst och blev varm i hela kroppen. Sköterskorna gjorde plats för min säng där nere. Jag fick hålla honom, lukta på honom och pussa på honom. Vi är återförenade. Nu kom tårarna. Efter 2 timmars mys så åkte jag och L till avdelningen för middag. Vi var tvungna att lämna honom för vidare undersökning och så vidare. Vi åkte fram och tillbaka till neo hela kvällen. Vi la oss vid 23 och klockan 01 knackade det på dörren och sköterskan kom med vår son. Han var klar på neo efter 15 timmars andningshjälp och röntgen. Vilken lycka. Det blev gos hela natten. Jag kunde inte sova en sekund. Jag vakande över honom. Jag kunde inte släppa ögonen från honom. Var så rädd att han skulle sluta andas. På morgonen kom sköterskorna för att titta till. Mamma Livia fick lära sig att mata Leonard med kopp. Vi övade amning. men det var svårt. Jag hade väldigt ont, men ändå mindre ont än vad jag trodde. Tog värktabletter var sjätte timme och morfin vid behov. Leonard 1 dygn gammal. Vi Tog igen massa gos efter neo. Dem kollade honom hela tiden. Blodets syresättning, temp, gulhet. Lite feber denna dag med temp på 37.7 Åt lite lite bröstmjölk, men annars ersättning. Han fick ersättning i kopp. Vi jobbade mycket med bröstet. Jag kom upp på benen och ur sängen för första gången. Jag tog första stegen och det var så härligt. Vi sov, vakade och matade. Dygnet gick ihop och vi kunde knapp skilja på dag och natt. Leonard 2 dagar. Dagen började med barnläkaren. Han blev godkänd på alla tester. Tunnbandet ska checkas igen då tungan är hjärtformad. Detta kan leda till att han kan ha svårt att ta tag i bröstet. Vi jobbar på med amning varje dag. Idag rann mjölken till med hjälp av pumpen. Brösten har även blivit hårda och spända. Idag började han att äta med flaska. Då fick han 30 ml. Natten till 27/8 var första natten utan hjälp av personal. Denna dag frågade personalen oss om vi ville åka hem då allt varit så bra med bebis och mamma. Men vi valde att stanna en dag till. Denna natt sov han även bättre och i längre stunder. När pelle var 48h gjordes PKU testet med hjälp av ett blodprov i handen. Livia var med hela tiden. Vi levde verkligen som i en bubbla på BB. Alla sköterskor var helt underbara. Så kärleksfulla, hjälpsamma och fina. Camilla är en undersköterska vi kommer minnas lite extra. Vilken underbar människa. Vi fick frukost, lunch, fika och middag serverade till rummen. Vi myste konstant och vi var duktiga med att ha bebis på magen. Min smärta hölls i chack med hjälp av morfin, alvedon och ipren. Smärtan kom och och gick, men värst var eftervärkarna som liknande kraftig mensvärk. Snittet brände och skar. Men smärtan var INTE så hemsk som jag förväntade mig eller trodde. Så tacksam. En läkare kom och väckte oss vid 07 för att kolla öronen. Allt var perfekt! Efter frukosten kom en undersköterska för att väga och kolla gulsot. Han hade idag gått ner 300gram från födseln. Dem sa att han inte får gå ner mer än 10% av födelsevikten. Leonard hade blivit 3 dagar och vi var redo att få komma hem Leonards morfar Kurt hämtade oss på BB. Bilresan gick så bra hem. När mormor Celia kom berättade hon att vi sätt stolen fel i bilen. Mormor och morfar kom och hade med sig så fina presenter <3 Känns så läskigt, fantastiskt och underbart att vara hemma. Tänk att Leonard är vår. Vi är så nöjda med förlossningen på Danderyds sjukhus <3 Vi har fått ett så fint mottagande av alla.

Kan man lita på graviditetstestet?

Posted Leave a commentPosted in Gravid

Kan man verkligen lita på att graviditetstesten är trovärdiga? Jag kunde inte lita på det minns jag. Visar ett graviditetstest negativt kan man fortfarande vara gravid. Ja, så är det faktiskt. Det kan bero på fler orsaker att ett test visar negativt trots att du kan vara gravid. Ett gravtest kan visa negativt av dessa anledningar: Du har testat för tidigt Du har inte testat med morgonurin Du är inte gravid – Mensen kan vara sen pga många anledningar Har mensen inte kommit när den ska? Testa lite senare med ett nytt grav-test När vi plussade på nyårsafton kunde jag inte tro mina ögon. Ingen av oss fattade att det var sant, det gick liksom inte att ta in. Vid detta tillfälle var vi på en staycation och vi var inte sena med att kuta till apoteket i Sturegallerian för att köpa ännu ett test. Jag hade tagit en bild på testet jag tog tidigare samma dag (med morgonurin) detta foto visade jag apotekaren för att få hennes bedömning. Visst är det positivt sa hon. Men jag litade inte på henne så vi köpte ett till. Sedan blev det ännu ett och ett till. Jag tror vi tog hela 7 stycken. Alla från olika märken. Allt från digitala test till väldigt enkla och manuella. Alla visade att jag var gravid. Såna här minnen kommer upp i mitt huvud hela tiden. Jag har de senaste dagarna haft tid att reflektera över hur graviditeten varit. När man är i det går det så snabbt och jag har knappt unnat mig tid att reflektera över den. Jag är så tacksam över att jag och min kropp har gått igenom detta. Tillsammans med världens bästa stöd då såklart, Livia <3 Utan henne hade jag inte klarat en dag. Nu ska vi äta en sen frukost sedan ska vi (läs Livia) städa hela lägenheten inför bebis ankomst. Man vet ju aldrig om han vill titta ut innan eller väl på dagen för det planerade snittet. Jösses vad tester vi tog. Dessa tycker jag är extra roliga! Hej hej från oss <3 Idag åker han till mina svärföräldrar så att vi kan vädra ut allt är hemma, städa osv. Jag blir tårögd bara av tanken på att vara utan honom på obestämd tid. Min håriga lilla älskling.

Gravid vecka 38

Posted Leave a commentPosted in Gravid

Gravid vecka 38 Bebis längd: 49 cm Bebis vikt: 3100 gram (enligt barnmorskan) Frukt / Grönsak: Pumpa Gravid vecka 38 Jag kan inte förstå att vecka 39 är här. Det är ju helt galet. Tänk att jag bär på en färdigbakad människa. Inte så konstigt att det tar på kroppen när jag tänker efter. Denna vecka har jag hållit mig inne HELA veckan, ett besök på vårdcentralen + BM har varit allt. Det är jobbigt att inte kunna göra någonting. Det har varit väldigt tufft psykiskt att bara vara inne i sängen. Att bara gå runt huset, se sol och känna vind har varit en lycka för mig. Alla dagar flyter ihop med varandra och minsta lilla syssla gör mig dödstrött. Saker som andfåddhet och hjärtklappning är otroligt påtagligt. Jag blir trött bara att jag reser på mig och går på toa. Kroppen orkar inte bära mig känns det som. I tisdags var vi på det sista besöket hos barnmorskan och jösses vad dåligt jag mådde här. Jag trodde jag skulle falla ihop och inte vakna mer (låter sjukt dramatiskt, men där och då kändes det så). Jag blev så så yr. Kunde varken se, eller höra. Jag mådde så illa och det kändes som att jag skulle kräkas hela tiden. Jag fick öronringningar och tryck över näsan. Som tur är gick det över efter ca 40 minuter… Men gud så rädd jag blev! BM kunde tillslut göra de undersökningar hon behövde. Oron över det kommande kejsarsnitt har kommit och gått denna vecka. Jag skulle säga att ångesten var värre förra veckan. Nu hoppas jag att det går tills vårt planerade snitt och att vi inte behöver åka in akut. Jag känner en stor rädsla när jag vaknar på nätterna av sammandragningar. Det är svårt att veta ”när det händer” och när det är dags att åka in. Gravidmage vecka 38 Gravid symptom vecka 38 Krampen håller i sig. Den kan komma och gå under dagen. Främst på höger sida. Hjärtklappningen slår till oftare och det känns som att hjärtat rusar. Jag har fått mer sammandragningar denna vecka. Men det har inte gjort ont, bara känts väldigt obehagligt. Jag har även fått som något läckage från fifi? Jag vet inte om det kan vara vatten som har sipprat ut lite försiktigt eller vad det kan vara? Det har inte varit några mängder. Ett annat symptom som blivit starkare denna veckan är mitt humör. Jag är känsligare än någonsin och mina tankar är extrema. Tänker på allt i detalj. Funderar på hur vi ska klara av rollen som föräldrar, jag tänker på hur han kommer se ut, rädslan över att bebis ska vara sjuk osv… Läs mer: Gravid vecka 37 

Det mesta är positivt

Posted Leave a commentPosted in Gravid

Jag har ju varit så “deppig” och trött på denna graviditet och det har verkligen lyst igenom här i bloggen. Det är tufft just nu, men det måste det också få vara eftersom det är så jag känner. Givetvis är jag så överlycklig för situationen jag befinner mig i. Jag är gravid och väntar ett barn, jag ska bli mamma. Detta är inget jag har tagit för givet då jag gjorde en ganska omfattande operation i min livmoder förra våren. Jag fick höra att mina chanser att bli gravid var små och om jag skulle bli gravid var risken för missfall stor. Ägget skulle ha svårt att fästa osv. Men nu sitter jag här höggravid med mitt barn. Nyp mig i armen vad lycklig jag är för det. Jag har haft en ganska tuff graviditet i perioder. I början var det hemskt med sjukdomskänslan, magkrämporna, illamående och huvudvärken. Men det är ju trots allt vanliga symptom och något jag tog mig igenom. Sedan kom mellanperioden som jag vill kalla det. Under denna period mådde jag BRA. Här var jag också som mest aktiv under min graviditet. Vi var på mycket utflykter, vi reste en del och höll igång varje dag. Men redan här hade jag dock fått den statiska smärtan i mitt livmoder-ärr som har följt med sedan dess. Denna smärta skulle jag säga är den värsta med graviditeten, något många inte kan relatera till. Igår var vi hos barnmorskan för sista besöket. Det var hemskt. Jag han bara komma till väntrummet så fick jag som kalla kårar, yrsel, illamånde och dimsyn. Jag trodde att jag skulle svimma och ramla ihop. Denna känsla gav sig inte utan det blev bara värre. Jag tappade uppfattningen, hörde inget och såg inget. Jag fick lägga mig på en brits med en sån där mysig spy-påse och bara andas. Det höll i sig och det var svårt för min BM att göra alla kontroller. Jag vet inte vad som hände faktiskt. Där och då kände jag mig inte orolig för något. Kan det bero på mitt låga blodtryck? Igår installerade min älskling kameran som vi köpt till Pelles rum. Den fungerar sååå bra. Även i bäckmörkt rum. En annan positiv sak med att vara gravid. Man har ständigt ett bord med sig haha.  Påväg till BM igår.  Min älskling. Mitt största stöd <3 Hon är med på allt hon kan. Hon gör liksom tid för att följa med oss.

Gravid vecka 37

Posted Leave a commentPosted in Gravid

Gravid vecka 37 Bebis längd: 47,5 cm Bebis vikt: 3000 gram (enligt barnmorskan) Frukt / Grönsak: Vintermelon Denna vecka har jag varit sängliggandes hela veckan, helt utan överdrift. Jag har sovit, tagit smärtstillande, svettats och sovit lite till. Jag har någon dag kommit ut för att få lite luft och en annan dag orkade jag en fika utomhus. Jag känner mig som influensasjuk (helt utan feber). Dagarna går så sakta och vi räknar ner tills vi får träffa lillen. Vårt planerade kejsarsnitt har flyttats då jag ringde operationsplaneraren på Danderyds sjukhus och bad dem om en tidigare tid. Jag orkar inte må så här. Jag får panik i min egen kropp just för att jag mår så dåligt. Jag känner bebisens hicka nästan varje dag nu och det är en häftig känsla. När han sparkar neråt blir jag väldigt kissnödig och det är nästan som en sveda som uppstår. När han trycker uppåt får jag istället sura uppstörningar. Haha. Härligt att vara gravid hörni. Denna vecka kom även den första lilla mini-bristningen. Den har uppstått vid mitt operationsärr i naveln. I söndags slog ångesten och rädslan till. Jag hade nämligen inte känt bebisens rörelse på hela dagen. Detta gjorde mig så rädd. Vi åkte in till förlossningen. Sköterskan kopplade upp mig till en massa maskiner och en hjärtljudsapparat som skulle tracka bebisens hjärtljud. Så snart jag hörde hans hjärta blev jag lite lugnare. Men frågan återstod, varför känner jag honom inte? Hon lämnade mig ensam i 30 minuter för att låta mig vila medans hon höll koll på hjärtljuden utifrån. Jag kände sån oro. Hon kommer tillbaka och ber mig vänta på att en läkare ska komma in. Läkaren kom och bad mig lägga mig ner igen för att göra ett ultraljud. Ganska snabbt kunde hon konstatera att allt var bra. Vår bebis är frisk, vilken lycka. Gravidmage vecka 37 I början av vecka 37… Igår.. Man ser tydligt hur magen har sjunkit på bara några dagar Gravid symptom vecka 37 Förutom sjukdomskänslan i hela kroppen har jag drabbats av allt fler domningar i kroppen, ökad hjärtklappning, yrsel, svimningskänsla och grovt illamående. Jag får som kramp i benen bara jag står upp i några minuter. Det är riktigt jobbigt nu, men samtidigt inte lång tid kvar.   Läs mer: Gravid vecka 36 

Att inte känna bebisens rörelser

Posted Leave a commentPosted in Gravid

Det blir mycket fokus på barn och min graviditet just nu, men det beror (som ni säkert förstår) att jag inte har utrymme för att göra annat än att vila, äta, sova och vänta. Vänta på att han ska komma. Jag har ett datum för planerat kejsarsnitt, men jag tror aldrig att han kommer komma på den dagen. Jag tror helt klart att han kommer vilja titta ut innan. Dessa dagar har jag verkligen gått från sängen till toan och av minsta lilla fysiska ansträngning har jag känt mig genomsvettig, andfådd och nästan svimfärdig. Jag hade ingen aning om att slutet av graviditeten skulle vara såhär tuff. Jag vill verkligen inte klaga, snarare berätta om hur jag upplever det. Helt utan filter. Sedan är det fantastiskt att jag bakar en bebis i magen, jag kan liksom inte ta in det än… Att man inte är sjukare trots allt. Igår hade som jag skrev en lugn dag med en kort promenad och serie-tittande. När klockan började närma sig 21 så sköljde det som en kall dusch över mig. Jag hade nämligen inte känt bebisens rörelse på hela dagen. Detta gjorde mig så rädd. Jag och älskling tog till alla knep som behövdes för att väcka bebis, men ingenting lyckades. Jag har fått höra att iskallt vatten ska vara bra, även glass, prassel vid magen och vila på vänster sida. Men ingenting fungerade. Vid 23 ringde vi förlossningen och dem bad oss att komma in omedelbart. Jag blev så rädd och fick återigen sådan ångest och hjärtklappning. Jag fick vänta en stund innan jag fick hjälp. Sedan kom en sköterska för att ta min temp och blodtryck. Jag ville ju bara veta att allt var bra. Jag fick vänta en till stund på en barnmorska. Hon kopplade upp mig till en massa maskiner och en hjärtljudsapparat som skulle tracka bebisens hjärtljud. Så snart jag hörde hans hjärta blev jag lite lugnare. Men frågan återstod, varför känner jag honom inte? Hon lämnade mig ensam i 30 minuter för att låta mig vila medans hon höll koll på hjärtljuden utifrån. Jag kände sån oro. Hon kommer tillbaka och ber mig vänta på att en läkare ska komma in. Läkaren kom och bad mig lägga mig ner igen för att göra ett ultraljud. Ganska snabbt kunde hon konstatera att allt var bra. Vår bebis är frisk. Här kunde min andning gå tillbaka till normalt och jag kunde äntligen slappna av. Hon kunde inte förklara varför han har varit så lugn, men ibland kan det vara så sa hon. Strax innan 02 var vi hemma och då väntade sängen. Vi var så trötta efter all oro. Mitt set kommer från Understatement Underwear 

Gravid vecka 36

Posted Leave a commentPosted in Gravid

Gravid vecka 36 Bebis längd: 46 cm Bebis vikt: 2800 gram (enligt barnmorskan) Frukt / Grönsak: Honungsmelon Hela denna vecka har kantats av ångest, rädsla och smärta. Jag har haft lätt till gråt och funderat så mycket på framtiden. Kommer jag att klara detta? Hur kommer dagarna se ut? Hur kommer saker att lösas rent praktiskt? Jag kommer ju mestadels att vara ensam och att ta både nätterna och dagarna själv. Detta känns just nu som ett enda stort mörker. Hur ska jag som är så trött nu i graviditeten klara av att ta hand om en bebis utan sömn. Klarar man av det? Snälla säg att man gör det. Gravidmage vecka 36 Väntar på att få hjälp med att ta av mjukisbyxor. Inte det lättaste denna period.. haha Gravid vecka 36 symptom Smärtan som i den statiska under bröstet (myom ärret) gör allt ondare och ondare. Finns ingen skön position att sova i eller att sitta i. Jag byter ställning konstant. Allt ifrån att sitta, stå eller ligga på sidan.  Krampen har blivit allt mer och känns i hela benen. Även förvärkarna och sammandragningarna sker allt oftare. Natten till den 6:e augusti var smärtan så stor och okontrollerbar att L var tvungen att ringa förlossningen. Dem bad oss komma in och strax innan 04 mitt i natten var vi på plats. Vi tog med oss bebis väskan och vår BB-väskan för man vet ju aldrig? Tänk om vi hade fått stanna utan att ha med oss något… Väl inne på förlossningsakuten fick jag genomgå en rad undersökningar. Jag hade en hel del dö-tid för mig själv inne på rummet. Jag fick sån ångest på plats, hjärtrus, flimmer för ögonen och öron-ringningar. Det var så obehagligt. Jag kände känslor som “nu är det ingen återvändo” och blev så rädd. Livia satt där ute så jag ringde henne och pratade medans jag fick vänta. Blodtrycket togs, bebisens hjärtljud kontrollerades och även min livmodertapp samt om jag var öppen. Jag var inte öppen och livmodertappen var opåverkad. Jag fick en brickanyl-spruta för att stoppa upp värkarna. Sprutan gav mig såna otroligt hjärtslag och skakningar i kroppen. Riktigt obehagligt. Vi skickades hem trots min oro och rädsla. Väl hemma somnade jag till igen, men hela dagen var liksom kantad av ångest. Jag är fortfarande så rädd och orolig, men det är svårt att sätta ordet på vad. Jag tror det mesta handlar om rädslan för operationen, eventuella komplikationer, bebisens hälsa, smärtan och att lämnas ensam hemma med bebis. Det är så mycket som snurrar i mitt huvud, nu skulle bara ana. Jag ska försöka tänka på allt det fina och allt underbart som komma skall, men just nu är det sååå svårt. Jag har ju liksom förlossningen att bearbeta först. Jag har så svårt att glädjas i förhand. Läs mer: Gravid vecka 35 

Förlossningen inatt

Posted Leave a commentPosted in Gravid

Inatt klockan 03 vaknade jag av så kraftfulla värkar som vägrade att gå över. Det molade på, släppte och kom igen. Vi ringde förlossningen och dem bad oss komma in. Jag fick återigen sån ångest och rädsla när detta hände. Varför känner jag så? Jag kan verkligen inte förstå… Det är så jobbigt när denna ångest väl kickar in för jag börjar skaka, bli yr, svettig och illamående. På plats 03:45 fick Livia inte följa med in och det gjorde ju inte min rädsla bättre… Men jag blev så väl omhändertagen av all personal. Både barnmorska och läkare undersökte mig. Efter undersökningar och check av bebis så beslöt dem sig för att skicka hem mig. Ingen påverkan på livmodertappen jag var inte heller öppen. Innan jag gick så fick jag en brickanylspruta som ska stoppa upp mina värkar. Väl hemma kom rädslan igen. Tänk om dessa hemska värkar kommer tillbaka och att jag inte hinner in för att få kejsarsnitt? Jag vet egentligen inte vad jag är mest rädd för. Men ångesten finns där och det gör att jag mår sämre. Nya tag i morgon. Jag har vilat och vilat hela dagen. Det är ju det jag kan göra dessa dagar. Älsklingen är ändå lite besviken över att vi inte fick stanna kvar och träffa bebis idag.

Gravid vecka 35

Posted Leave a commentPosted in Bloggflöde, Gravid

Gravid vecka 35 Bebis längd: 44 cm Bebis vikt: 2650 gram (enligt barnmorskan) Frukt / Grönsak: Kokosnöt Värmen och tyngden på magen blir allt jobbigare. Jag får allt svårare att röra mig i vardagen och saker som att ta av sig gravidleggingsen blir ett stort projekt. Än har jag inte ”vågat” fråga Livia om hon kan raka mina ben, men vill jag inte att håret ska virvla i vinden är den en fråga jag bör ställa henne… Tankar som ”tänk om jag inte kan ta hand om barnet”, ”tänk om jag råkar döda mitt eget barn” och ”tänk om barnet inte är friskt när han kommer” snurrar hela tiden i mitt huvud. Jag känner mig så orolig för att han inte ska vara frisk. Jag spelar liksom upp olika senarion i huvudet när jag ligger där på operationsbordet. Vi håller tummarna för att lilla pelle mår bra <3 Finns liksom inget viktigare. Gravidmage vecka 35 Gravid symptom vecka 35 Tung och nedsjunken mage, höfterna har börjat smärta och krampen har spridit sig till båda benen och från höften ner till foten. Sömnen blir allt sämre och jag kan ligga vaken och grubbla i timmar. Även andningen har påverkats, det käns tungt att andas och jag blir så andfådd för det minsta. Något annat så mysigt som vi märkt är att bebis hickar i magen. Han har gjort det tre nätter i rad och det är ju så häftiga att se och känna. Åh vad vi längtar. Nu är det banimej inte lång tid kvar.

Leonards Babyshower

Posted 1 CommentPosted in Fester, Festligheter, Gravid

Hej älskade ni <3 Jag vet inte ens vart jag ska börja eller hur jag ska börja detta inlägg. Men jag är så lycklig över hela gårdagen. Att Leonards Babyshower blev så lyckad kommer jag leva på i all oändlighet. Leonard är namnet på vår älskade lilla bebis som snart anländer, jag tänkte att det är dags för er att få reda på det nu. I går morse började vi med att gå ut för att sätta upp våra två partytält vi inhandlat dagen innan och det var ju tur att vi gjorde det. Det “skulle inte” regna, men de gjorde det och vi hade det på känn. Hur som helst så störde det oss överhuvudtaget inte alls. Vi hade det så mysigt inne i tälten. Svärmor hade lagat fantastiska pajer, mamma hade bakat mina favoritkakor och den magiska och fina tårtan fick vi från Dintårta.se. Jag är så så glad över alla som kom, vi grät, skrattade och kramades. Mina och våra vänner är verkligen den familj som jag / vi valt själv. Jag är så oerhört tight med dessa personer och inget kommer någonsin komma emellan oss. Givetvis saknade jag min bästa vän Charlotte i London och min älskade Amanda uppe i norr. Vi åt mat, bullar, drack bål och en massa kaffe. Vi hade anordnat ett quiz med 17 frågor om oss, bebis och graviditeten. Jag är så imponerad över hur duktiga alla var. Vi har verkligen släkt och vänner som är insatta. Om ni vill kan jag dela frågorna vi skrev? Ni kanske vill ha lite inspiration för era babyshowers. Samtidigt som det blev tårta passade vi på att öppna några av alla presenter. Wow! Alltså allt var helt perfekt. Leonard kommer älska allt lika mycket som vi. Jag kommer självklart att visa er i ett annat inlägg. Det finaste av allt var dock alla fantastiskt fina och personliga kort med vackra hälsningar. Inte ett öga torrt. Tänk att Leonard kommer få ha dessa människor runt sig. Nyp mig i armen <3 Tack tack alla underbara människor som finns omkring oss. Vi är så lyckligt lottade som får ha er. Tänk att jag får göra detta med dig min älskling. Jag älskar dig mer för varje dag <3 Jag tvekar inte en sekund på att vi kommer bli dem bästa mammorna till Leonard. Vi är ett starkt team som alltid pratar om allt. Min flickvän, mamma till mitt barn och bästa vän. Visst är tårtan magisk? Tårta och Cake Pops från Dintårta.se Gudmor Luana <3 Dags för frågesport 😀 <3 Mina Brassar  Livia och Angelika har varit vänner sååå länge 😀 Känns så tryggt att Leonard kommer få ha en sjuksköterska nära sig 😀 <3  Så god mat som svärmor ordnat Svärmor och mamma / pappa och svärfar 🙂 Såna här delade jag ut till alla gäster<3 <3 Gott tilltugg  🙂 så glad över denna fina tårta Älskade ni <3 Så mycket fint. Detta fick vi av Richard och Carro