”Gråt inte över spilld mjölk..” det är det enda jag tänker på nu. Det har min mamma alltid sagt och jag kommer upprepa det själv hela livet. Jag är en människa som bryr mig otroligt mycket, jag skulle aldrig göra någon illa, såra någon medvetet eller gå BAKOM ryggen på någon. Det vitsigaste för mig i alla slags relationer har alltid varit och kommer alltid att vara TRYGGHET! finns inte den så kan jag inte vara mig själv. Jag försvinner, blir grå och förlorar all min utstrålning och glöd.
Jag håller på att brytas ner inombords nu, jag känner inte igen mig själv, mina handlingar och mina tankar. Vad händer med mig…? Jag vill ha tillbaka den sprudlande engin jag hade i somras och i höstas… Jag förtvinar inifrån. Jag har panik, ångest och kan verkligen inte känna mig lugn en enda sekund.
Jag kan förlåta handlingar, absolut. Förlåta men aldrig glömma. Men kan man verkligen förlåta någon gång på gång? är det värt det? kommer förtroendet någonsin komma tillbaka? Hur mycket ska man behöva dra ur en människa, kan det inte bara vara skönt att lätta sitt hjärta… Det minsta jag är värd är väl sanningen..