Då och nu
Hej på er! Igår postade jag en reel på Instagram där jag i en video visade att det kommer en dag när det bara är vi igen, alltså jag och Livia. Men tills dess ska vi ge våra barn ALLT. Givetvis kan man sakna stunder då det bara var ”vi” men sedan barnen kom har ju livet blivit allt. Jag och Livia pratar ibland om det. Inte på ett sorgligt sätt, utan mer som en stilla tanke som smyger sig in mitt i allt det vanliga. Ofta när lägenheten äntligen har blivit tyst. När båda barnen sover, disken fortfarande står kvar och vi egentligen borde göra tusen saker, men ingen av oss riktigt orkar. Just nu finns det nästan aldrig ett “bara vi”. Vi är mammor hela tiden. Vi blir ropade på från andra rum, avbrutna mitt i meningar, klättrade på, behövda konstant. Våra dagar kretsar kring mat, blöjor, nattningar och små människor som vill vara nära oss varje sekund. Och mitt i allt det där försöker vi fortfarande hitta varandra. Det är svårt. Ibland möts vi i köket sent på kvällen. Du lutar dig mot bänken, jag plockar undan något som egentligen kan vänta. Och så tittar vi på varandra, lite trötta, lite tomma, men tillsammans. Det är inte som det var förut. Och det ska det inte vara heller. Vi är en familj med två små barn, två små som behöver all vår tid. Men jag vet att det här inte är för alltid. En dag kommer de inte behöva oss på samma sätt. En dag kommer de inte krypa upp mellan oss i soffan eller ropa efter oss mitt i natten. En dag kommer de ha sina egna liv, sina egna världar. Och då… då kommer det vara vi igen. Det är jag helt säker på. Jag undrar ibland hur det kommer kännas. Om det kommer vara tyst på ett skönt sätt, eller på ett sätt som gör lite ont. Om vi kommer sitta där tillsammans och inse hur många år som passerade i ett suddigt, vackert kaos. Men det jag vet, är att det alltid har varit du och jag, Livia. Även här. Även nu. I alla trötta blickar över vardagskaoset. I alla små ögonblick när våra händer hittar varandra i förbifarten. I alla kvällar när vi egentligen inte har något kvar att ge, men ändå står kvar sida vid sida. Vi började som två. Och en dag kommer det vara två igen. Kanske blir vi tre barn en dag, eller så inte. Det får tiden visa. Inte för att något saknas då, utan för att vi klarade allt det här tillsammans först. Här vill jag dela ett par bilder från den 23 februari 2024, alltså på pricken 2 år sedan. Vi hade varit hos MVC för att lyssna på Bernards hjärtljud sedan tog vi en mysig lunch ihop. Kärleken och jag, Lyssna på bebis hjärtljud <3på vägen hem stannade vi till och hämtade upp min nya Louis Vuitton väska som jag länge köat till. Lyckan var total! Lilla B i magen