Hej på er! Hösten har gjort sig till känna nu känner jag. Det är betydligt kyligare väder och jag har ännu inte vant mig vad tanken att sommaren är över. Men men, hösten är välkommen den med. Tänk att Bernard redan är 15 månader. Det känns som att det var nyss han var en liten bebis i famnen, och nu har vi en liten person här hemma med stark vilja och massor av energi. Jag är så trött och så sliten, men ändå så lycklig. Det är sjukt hur mycket känslor en mamma kan känna på samma gång.. Just nu upplever jag Bernard som oerhört krävande, helt normalt såklart (men dock väldigt utmanande) Han sover väldigt oroligt om nätterna och vaknar ofta. På dagarna vill han inte vara själv en sekund – han klättrar, klänger och vill helst sitta på mig hela tiden. Ibland känns det som att jag knappt får andas mellan varven. Jag älskar närheten, men jag ska inte sticka under stol med att det också är väldigt utmattande. Speciellt när man har två små barn där båda vill ha min uppmärksamhet. Samtidigt är det så häftigt att se hur mycket som händer i lill B’s utveckling just nu. Han har börjat gå lite grann, men vågar ännu inte riktigt släppa taget helt. När han stapplar fram med händerna i luften och ett stort leende på läpparna så blir jag så stolt att hjärtat nästan spricker. Jag vet att det bara är en tidsfråga innan han springer runt här hemma och livet blir ännu mer intensivt. Haha! Det är verkligen en speciell period, påfrestande, ja, men också full av små mirakel varje dag som jag älskar. ÄLSKAR, ÄLSKAR, ÄLSKAR att få vara med honom varje dag. Igår blev det en härlig (ingen lugn) lunch på stan och sedan passade vi på att ge Bernard hans andra dos av vattkopps-vaccinet. Så viktigt. Känns väldigt skönt att han nu är färdigvaccinerad för just denna sjukdom. Min kjol kommer från Kappahl. Har denna i alla färger hehe. Jag har S i den (har annars M) Det blev en god lunch på Eatnam. Älskar deras mat! Mammas buse Livia får alltid (när hon kan) hålla i B när han får sprutor. Jag tycker det gör för ont i hjärtat..

Hej älskade ni <3 Jag får en del frågor angående min och Bernards amning. Jag tänker att jag skulle tilldela detta inlägg ämnet. Bernard har som ni vet just fyllt ett år, och vi ammar fortfarande. Jag skriver “vi”, för det är verkligen något vi gör tillsammans, han och jag. Det är vår heliga stund. Att amma är så mycket mer än bara mat. Det är tröst, trygghet, närhet, vila och en slags tyst kommunikation mellan oss som inte kräver några ord. Jag vill inte sluta, men detta får Bernard helt styra själv. Jag vet att det finns många åsikter om amning efter ettårsdagen (ja, det är flera som varit på mig). Det kan låta såhär: “Ammas han fortfarande?” eller “När tänker du sluta?” dyker upp ibland, ofta vänligt men ibland också med en underton av förvåning eller ifrågasättande. Och det är okej, jag vet att det kommer från olika perspektiv. Men för oss känns det rätt. Det känns fortfarande naturligt, mjukt och helt rätt i magen. Det är svårt att förklara för någon som inte upplevt det själv, men amningen är något som får oss båda att pusta ut efter en lång dag, när han är trött eller ledsen, finns där alltid det trygga i att krypa upp i famnen, lägga kinden mot min hud och bara vara. Jag känner hur han andas lugnare, hur axlarna sjunker. Jag känner hur även jag slappnar av. Det är som att vi laddar om tillsammans. Det finns såklart utmaningar också. Tänder som nafsar, nätter som blir långa, och tröttheten efter vakna nätter. Han använder mitt bröst som en napp och det är utmanande. Men den glädje och närhet vi delar överväger allt det där. Jag vet inte när vi kommer sluta. Jag tänker inte sätta ett datum eller mål. Jag tänker att vi slutar när det inte längre behövs, när han är redo, eller när vi båda känner att det är dags. Men tills dess ammar vi vidare. Och vi älskar det. För den som undrar hur länge det egentligen ”är normalt” att amma, brukar jag tänka på vad både WHO och svenska hälsomyndigheter faktiskt rekommenderar. De säger att man gärna kan amma exklusivt i sex månader, och därefter fortsätta amma tillsammans med annan mat, ända upp till två års ålder eller längre, så länge både barnet och mamman vill. Det finns alltså ingen övre gräns, inget magiskt datum då amningen plötsligt skulle bli onödig eller konstig. För mig är det en fin bekräftelse på att det vi gör är helt i linje med vad som är både naturligt och bra. Ni som ammande, hur länge ammade ni? <3

Hej vänner 🙂 Tidigare i veckan var vi hos Anneli på Karusell Foto för en fotografering med vår älskade ettåring, Bernard – och det blev en dag vi kommer minnas länge. Jag hade sett hennes bilder på Instagram tidigare och fastnat för den där lekfulla men ändå eleganta stilen – och studion var verkligen precis så underbar som jag hade hoppats. Anneli har specialiserat sig på att fotografera just ettåringar, och det märks. Studion är fullproppad med allt som behövs för att fånga barnens nyfikenhet och personlighet – ballonger, små möbler, plädar, leksaker, gunghästar och till och med ett litet badkar. Allting är genomtänkt, mysigt och gjort för att skapa trygghet och lek. Bernard fick posera med en superfin låtsastårta (en sån där tårta som ser helt magisk ut på bild men som inte kladdar ner något – perfekt, om ni frågar mig!). Vi valde alltså inte att göra en riktig Smash the Cake-fotografering, men det är något man absolut kan göra hos Karusell om man vill – Anneli har allt som behövs för att det ska bli både roligt och vackert. Man kan låna kläder på på plats, vilket var otroligt smidigt. Men vi hade med egna då jag köpt en mini kostym till lillemannen. Karusell har ett stort utbud av fina plagg som passar perfekt för just ettårsfotograferingar  och det är ju lyxigt att slippa tänka på outfiten i förväg. Anneli var dessutom så varm, tålmodig och proffsig under hela fotograferingen. Hon fick Bernard att skratta, kika nyfiket runt och posera som om han aldrig gjort annat. Det kändes inte uppställt eller stressigt – bara en fin liten stund vi delade tillsammans. Så om du har en ettåring hemma och funderar på att boka fotografering, gör det. Och gör det hos Karusell Foto. Du hittar henne på Instagram som @karusell_foto – skicka ett DM så svarar hon oftast snabbt. Och har du inte Instagram går det lika bra att mejla: hej@karusellfotografi.se (kolla skräpposten om du inte får svar inom ett dygn!). Vi är så glada att vi förevigade Bernards ettårsdag på det här sättet – och bilderna blev verkligen något alldeles extra. Tack Anneli för ett så fint minne <3 Ni ska givetvis få se de ”riktiga” bilderna när dem är klara 🙂 Stor kram på er Sådan mysig liten studio 🙂

Familjens minsting fyller ett år nästa vecka. Det är så mycket blandade känslor kring det. Jag kan verkligen inte ta in att Bernard fyller ett år redan. Tiden har verkligen gått snabbt, ännu snabbare med bebis nummer två faktiskt. Idag har vi haft kalas för vår lilla prins. Vi hyrde lokalen i vårt område då vi bjöd släkten på kalas. Livia har en stor släkt och vi älskar att bjuda in ALLA på kalas. Det är ju så roligt att få pynta, pyssla och dekorera. Igår kväll satt jag in på småtimmarna och gjorde ballongbåge och annan dekoration. Bernard hade ingen aning om tillställningen idag, men han hade så roligt! Vi bjöd på massor av god fika, tårta och Brasilianska delikatesser som min svärmor gjort. Så gott! Det har dansats, skrattats och vi alla har haft det så trevligt 🙂 Känns så bra att vi hyrde lokalen här vid oss, dansgolvet och den stora ytan uppskattades av både barn och vuxna om man säger så hehe. Tusen tack till alla som kom och för alla underbara presenter som vår Bernard fick. Nu ska ni få se ett bildregn från en helt fantastisk dag. Vi alla älskar dig vår finaste lilla Bernard. Vi ser fram emot livet med dig. <3 Vi dekorerade länge innan gästerna kom 🙂 Godaste tårtan från Dintårta.se 🙂 Denna gång valde vi citronbotten med citronkräm Min fina familj <3 Min familj och mina underbara svärföräldrar <3   Nyp mig <3 Mammas goding dans stop Livia ordnade en lekhörna till barnen. Så uppskattat! Mammas stora kille <3 finklädd ettåring Bernards gudförälder Jejja

Hej älskade ni och glad valborg <3 För ett år sedan var jag gravid i vecka 38. Det känns helt galet att tänka tillbaka på det nu. Jag minns att jag trodde att vecka 37 kanske skulle bli min sista graviduppdatering, men så blev det inte – och det var jag egentligen ganska glad för. Bernard i magen mätte då runt 48,7 centimeter och vägde ungefär 3 kilo. Enligt grönsaksjämförelsen var hen stor som en klassisk orange pumpa – ni vet, en sån där STOR. Det kändes så overkligt att det verkligen låg en nästan färdig liten människa där inne. Jag hade ganska kämpiga dagar under vecka 38. Ryggvärken var riktigt tuff, gallsmärtan strålade ut i ländryggen och jag hade mycket sammandragningar och förvärkar. De kom oftare och kändes mer intensivt för varje dag. Vissa kvällar strålade värkarna ner i benen och det gjorde så ont att vi började klocka dem – bara för att hålla koll. En natt var jag nära att ringa förlossningen eftersom värkarna höll i sig över en timme, men vid fyratiden lugnade det sig och jag lyckades somna om. Jag minns hur varje liten utflykt blev ett litet äventyr, tänk om vattnet går just nu? Den känslan låg liksom hela tiden i bakhuvudet.Jag var så röädd för det, med tanke på att kejsarsnitt väntade. För varje dag kände jag att vi kom närmare förlossningen, och även om jag längtade otroligt mycket så var jag också supernervös. Det allra jobbigaste var nog tanken på att behöva lämna Leonard hemma. Ovissheten kring hur länge vi skulle bli borta, och vetskapen om att det skulle bli kejsarsnitt igen, gjorde att det kändes extra tungt just då. Men jag tröstade mig med att allt skulle bli bra – och det blev det ju verkligen. Det är ju det största man går igenom. Det finns ju liksom inget större än att föda barn. Nu, ett år senare kan jag knappt förstå att vår älskade minsting fyller ETT ÅR nästa vecka. Det gör mig alldeles rörd bara jag skriver det. Jag känner sån enorm tacksamhet för våra två pojkar… och samtidigt önskar jag innerligt att jag en dag får uppleva en tredje graviditet. Även om det känns omöjligt just nu. Men jag njuter, jag njuter av varje dag. Hoppas ni får en helt fantastisk Valborg kära ni. Kram på er För exakt ett år sedan åt jag och Livia brunch innan min sista graviditetsfotografering Blev mycket vila sista dagarna innan lilla B gjorde entré

Hej och godkväll älsklingar! Nu är det ännu en sådan där kväll där alla sover utom jag. Till och med katten ligger mig i soffan intill och snarkar ikapp. Det är märkligt hur det är, för hur trött jag än är så väger egentiden tyngre än sömnen. Jag måste få tid att reflektera, tänka och känna efter innan jag lägger mig. Att samla alla tankar och gå igenom dagen är så viktigt för mig. Sedan vill jag gärna varva ner och blogga såhär. Ofta vill Bernard sova intill bröstet hela tiden, men ibland (som ikväll) kan jag lyckas smita ifrån. Det är Bernards första påsk i år, första påsken utanför magen. Tänk att han nu funnits hos oss i alla säsonger. Han blir liksom ett helt år nästa måndag. Jag kan inte tro att det är sant. Vår lilla minsting. Vår långfredag har varit så så bra. Jag fick sovmorgon och vaknade till doften av scones. Alltså min älskling är så bra på att baka det och i morse var dem lite extra goda. Efter frukosten så gjorde vi oss i ordning för mys tillsammans med våra vänner. När dem kom över blev det pyssel, kaffe och påskäggsbyte. Sedan blev det påsklunch och gottis i mängder 🙂 Leonard och lilla Noal lekte i timmar innan vi kramades hej då. Vi satte oss direkt efter i bilen och åkte till barnens mormor och morfar. Vi myste på deras gård och sedan tog vi en sväng i skogen. När kvällen kom blev det så god mat. Mina svärföräldrar hade gjort så god laxpudding med skirat smör. Hoppas ni haft en mysig start på påsken <3 kram! Så gott med scones <3 Lilla B’s första påsk <3 Mina älskade pojkar Livia fick sitt påskägg av mig redan idag 🙂 Fyllde det med bland annat jordnötssmör, godis från Pandy, bars och lite annat gott 🙂 <3 Jag hade en gul klänning i Tweed på mig 🙂   Mot mormor och morfar Lilla gubben som älskar blommor och skogen <3