”Varför åka till London om du är så är så rädd?”, ”Du behöver inte vara rädd” osv.. Dessa är några av de alla kommentarer jag fått de senaste dagarna i London. London är min absoluta favoritstad av alla de städer jag besökt. Det finns ingen stad som känns med hemma än denna. Den passar mig som handen i handsken. London andas jag. Bara detta med att random personer man möter i vardagen kallar en ”my love”, darling, honey osv gör mig varm i hela hjärtat. Folk vill hjälpa varandra, man är en fin medmänniska här. En annan anledning till varför jag vill vara i London så ofta jag kan är ju för mina vänner där. Min allra bästa vän bor där och har hela sin vardag där. Henne KAN jag INTE vara utan. Så är det.
Denna gång i London var ju den första efter allt jag varit med om. Det var så jobbigt till en börja. Det är ju en oerhört stor stad och alltid rörelse, fart och oljud. Som jag nämnde innan så tog jag en lugnande tablett innan vi gick på flyget till London. Under själva vistelsen gick det ok utan tabletter. Det var en incident i ett shoppingcenter som fick mig att reagera kraftigt. Det kändes precis om om jag var tillbaka på Åhléns city den 7:e april… Såklart var det ingenting. Men butiken skakade och jag fick panikångest. Men jag lugnade ner mig ganska fort. Jag har blivit en expert på att ta reda på flyktvägar. Annars har det gått bra! Jag har ju undvikit Oxford street (åkte bara genom gatan med taxi), stora gallerior och andra platser där det samlas mycket folk på relativt liten yta, Ounderground har jag givetvis undvikit helt. Tack Uber för att ni finns…. Men jag kan samtidigt inte låta bli att länga tillbaka till den jag var innan attacken sista veckan i mars i år. Då var det inget som stoppade mig. Målet är ju självklart att hitta dit igen och det kommer jag såklart att göra. Jag är ju ingen som ger mig för såhär vägrar jag att må. Denna känsla och otäcka tankar ska inte få hindra mig till att undvika att vistas i MITT underbara London.
Jag var på en plats där det var oerhört lågt i tak, mycket människor, varmt, kolsvart och dunkande musik. Jag pratar givetvis om ounderground-festen jag var på i lördags. Fasen vad kul vi hade!! Jag kände mig så trygg tillsammans med världens bästa sällskap + ett par shots, drinkar och vin i blodet heh så att jag glömde bort rädslan…
Summan av kardemumman måste jag ändå säga att jag är STOLT över mig själv. Jag gjorde precis allt jag VILLE göra i London och nästa gång ska jag tänja gränserna ännu mer. Detta låter kanske som en värdslig sak för er, men för mig har det och är det en kamp varje dag.
Såhär trött, BAKIS och sliten MEN glad vad jag i söndags morse♥
