Jag måste bara prata om den där kaffeburken som hela Sverige verkar ha blivit lite småtokigt besatt av just nu. Ni vet vilken jag menar. Den virala burken från Zoégas med det klassiska Mon Amie-mönstret från Rörstrand.
Och ja. Vi fick äntligen tag på en i fredags. ÄNTLIGEN känns nästan lite dramatiskt egentligen, för vi har inte direkt sprungit runt som galningar mellan olika mataffärer. Men ni vet hur det är. Man ser något överallt i sitt flöde, hör folk prata om det, läser att det är slutsålt överallt och plötsligt blir man lite… nyfiken. Så när ICA Lidingö annonserade att dem skulle skapa en KÖ åt just denna burk så sprang jag ner och ställde mig i kö. Blev så lycklig (såklart) när den blev vår.
För er som missat detta lilla fenomen så är kaffeburken en jubileumsprodukt. Köper man två paket jubileumskaffe från Zoégas får man en samlarburk på köpet. Burken är dekorerad med det klassiska blåvita Mon Amie-mönstret, och den släpptes i begränsad upplaga.
Det tog ungefär fem minuter innan hela Sverige bestämde sig för att de behövde en. På nolltid var de slut i butikerna. Folk började fråga i Facebookgrupper om någon sett burkar kvar någonstans i landet. Och samtidigt dök de upp på tradera, vinted och marketplace där de plötsligt säljs för över tusen kronor. Helt jäkla galet!!! Över tusen kronor. För en kaffeburk man egentligen fick gratis.
Det är här jag börjar fundera lite. Vad tänker man egentligen när man kommer hem till någon och ser den där burken stå i köket? Tänker man att personen är galen? Girig? En samlare som tappat kontrollen? Eller tänker man bara att det är en snygg burk.
Jag skulle nog säga att jag inte är något av det där. Inte galen, inte girig och definitivt ingen hardcore-samlare. Men jag måste erkänna att jag tycker den är JÄTTEFIN. Och kanske är det just där hysterin börjar.
Det är något nostalgiskt över Mon Amie-mönstret. Många har vuxit upp med det hemma hos sina föräldrar eller morföräldrar. Det väcker en känsla. Och när något dessutom är i begränsad upplaga händer något i oss människor. Plötsligt känns det exklusivt. Plötsligt vill alla ha det. Det är egentligen ganska fascinerande hur snabbt sådant kan spridas. En enkel kaffeburk förvandlas till ett litet samlarobjekt på bara några dagar. Och nu står den här hemma hos oss i köket.
Inte för att jag tänker sälja den för tusen kronor. Och inte för att jag tänker börja samla på kaffeburkar heller. Men jag kan inte låta bli att le lite åt hela fenomenet. Jag tycker hela detta tokiga stohej har varit kul att följa hehe. För någonstans är det ändå ganska kul när något så vardagligt som en kaffeburk kan skapa ett helt litet nationellt drama. Men jag är fortfarande nyfiken. Om ni kom hem till någon och såg den där burken stå framme i köket. Vad skulle ni tänka då?
