Jag är väldigt noga med att inte låta människor få komma för när mig, för då kanske de tar en bit av mig som jag aldrig får tillbaka och den biten kanske jag alltid kommer sakna och jag är rädd för att sakna människor som kommer att försvinna ur mitt liv… Jag har gett bort hela mig, pausat mitt eget liv för att hålla henne vid liv, levande och vid existens. Men vad får jag får det…? Jag tror verkligen vissa existerande varelse ¨måste få känna på det klassiska ordprålet i verkliga livet ”man saknar inte kon förens båset är tomt”.. Men samtidigt är jag inte den  som ger upp. Jag har alltid kämpat, in i det sista tills kroppen verkligen säger ifrån… Men nu kan jag inte längta känna när det är stopp.. Jag vill få uppskattning för det jag gör, jag vill inte bara tas för vana, för givet osv.. Jag vill höra att jag är bra, att jag ställer upp och att allt kommer att bli bra (om det nu kommer bli det) och det jag förtjänar minst av allt är lögner. Varför kämpar jag egentligen, kommer allt bli bra och kommer oron att försvinna..? Ja ni hör ju att det har varit ännu en sömnlös natt. Mitt brolem många gånger har varit just att jag drömmer om dagarna och tänker på nätterna. End of story… Nu ska jag kila till jobbet och det känns som att det enda man ser i mitt ansikte är två stora vätskeyfyllda påsar under ögonen. Men jag kämpar på!