Londons pridevecka är här… Jag skulle varit där nu… Jag skulle ha hängt på Sohos gator och deras mysiga pubar och festat hela veckan tillsammans med min bästis och vänner som jag har där. Jag skulle ha sprungit runt på stan och på favoritgatorna Bond street, New Boond street och självfallet områdena kring Notting Hill. Förra årets pride var helt perfekt.. Jag var så lycklig och sprudlade av glädje!! Soho var så fullproppat av festsugna människor att man fick ”stå i kö” för at komma in till en stadsdel, Hur galet och underbart på samma sätt…  Istället för att leva livet i London, fira och vara i min älsklingsstad är jag fast hemma. Fast i Stockholm. En tradition bryts på grund av min rädsla.. Jag är ledsen och det gör ont ända in i hjärtat. Mitt humör växlar från det att jag är arg till att ja är nära till tårar. Jag blir så förbannad på att jag skulle få vara med om detta djävulskap den sjunde april i år.. Hans handling har förstört så mycket av mitt liv och i perioder kan jag inte LEVA utan bara att existera och ta mig igenom dagen.
Ni anar inte hur jobbigt det var för mig att gå på bio igår. Såfort vi rullade in med bilen i parkeringshuset fick jag ringa mamma på grund av att jag inte kunde andas. Hon bad mig att ta en lugnande tablett spm jag alltid har med mig i väskan… men den hjälpte knappt. Jag strider hela tiden mot mitt mående och det var just därför som jag valde att gå på bion igår. Jag har lovat mig själv och satt upp som mål att jag ska ta mig till London innan sommaren är slut, hur det ska gå till vet jag inte än. Men jag vet att det kommer gå.. <3 Någon gång ska väl allt vända ovh bli bra? Men ibland tvivlar jag på det…

throwback London pride 2016: 

jag får ångest bara av att se denna bild från Londons tunnelbana…