Igår kunde jag inte hålla tårarna inne, de bara forstade på arbetstid. Det gick liskom inte och jag orkade inte kämpa emot. Jag är bara en människa ingen annan övernaturlig varelse. Idag är jag på samma nivå. Deppig och inne i mig själv. Har inte gått utanför dörren idag (mer än det jag var tvungen till i morse). Denna ledighet kunde inte vara mer passande. 

Jag har så otroligt höga krav på mig själv så att det gör ont. Jag skrev ju igår att när jag väl ger mig in i något gör jag det helhjärtat med en massa fokus och planering. Jag överabretar och analyserar allt, vilket resulterar i stress och armbågarna uppe vid öronen. Idag har hag haft sån värk  i huvudet att jag helst bara har velat ligga i sängen och bara va… 

Jag vill så mycket, stressar upp mig så mycket att allt bara faller. Men jag ska komma upp på fötter igen. Jag tänker inte lägga mig för andra utan jag ska kämpa på för att nå dit jag vill. 

Den som gråter, gråter oftast inte för att den är svag, utan för att den har varit stark för länge.
(mamma delade denna status på fb idag.. SANT)