Det är inte lätt att skriva när man inte kan sluta gråta. Mina tårar rinner och jag kan inte få ett slut på dem. Jag längtar redan efter henne. Hon som jag inte vill spendera en sekund utan. Det gör ont i hela min kropp och frågetecknen är många. Jag är rädd förvirrad men också otroligt säker på en sak och det är att jag inte vill vara utan henne. Tillsammans ska vi kämpa och vi kommer att nå dit, precis dit vi vill. Är så tacksam över att mina svärföräldrar finns för mig, känner mig så trygg och lugn nu, tack för att ni finns och allt ni gör för mig. Nu ska jag kliva på planet här i Kallax. Puss och kram