Det är verkligen inte synd om mig och min blogg är inte en plats där jag kan klaga, gråta ut och hoppas på att andra ska trösta mig. Däremot är min blogg väldigt personlig så därför kan ibland såna här inlägg komma… Inlägg där jag alltså kan få skriva hur saker och ting känns..

De senaste dagarna har varit så fruktansvärt tuffa psykiskt. Det har pendlat mellan att vara på toppen och längst ner på botten. Jag har torkat tårarna på rasterna på jobbet och jag har försökt att hålla inne gråten, men ibland går det inte. Idag har jag varit ledsen konstant sen jag kom hem från jobbet. Ni kanske undrar varför..? Det finns flera anledningar till det. Men den främsta är väl att bägaren helt enkelt runnit över. Man kan inte vara stark hela tiden eller framförallt för länge. Det blev väl att slags bakslag tidigare i veckan… Man kan inte vara alla tillags hela tiden, utan man måste faktiskt tänka på sig själv. Du är ju det viktigaste DU har. Man ska alltid kunna känna att man kan vara sig själv och man ska aldrig ursäkta sig för den man är…  Jag har väl också haft lite småångest över att mitt liv står still samtidig som livet rusar förbi. Det låter luddigt, men det är ju precis så jag känner… Sen är det ju ingen annan som kan ta tag i MITT liv, utan bara jag. Det är bara det att jag inte vet vilken väg jag ska ta… Jag hoppas bara det visar sig snart. Nåväl.. Nu vet ni alla fall varför bloggen ekat lite tomt under de senaste dagarna.
Allt kommer bli bra, det vet jag…♥ Jag tror, hoppas och har den känslan.

Har bara varit inne ikväll, tänkt, duschat och facetimat med Amanda…♥
Nu ska jag krypa till kojs. Puss på er!!