Att vara utan sitt barn

Vi är hemma igen <3 OM jag rusade in för att hugga tag i min son. Jag hade längtat något otroligt, det går liksom inte att beskriva. Det kändes som att en bit av min själ fattades när jag var utan honom. Vissa kanske upplever att jag överdriver, men dessa var exakt mina känslor. Men jag är också en mycket känslig person. Vi var inte ens iväg i en vecka, men ändå var saknaden så stor. Allt hade gått så bra här hemma och jag upplever Leonard så stor nu. Så mycket har hänt på dessa dagar. Under vår tid borta har han börjat krypa, fyllt 9 månader och sagt ”mamma”. Det är stora grejer för en liten bebis.

Flygresan hem gick så bra. Vårt SAS plan var i princip tomt och vi kunde flyga ut hela 30 minuter före den egentliga avgången. När piloten sa ”boarding completed” och flygvärdinnorna stängde dörren blev jag så chockad. Det var i princip bara jag, Livia och ett par sällskap till på flyget. Skönt!

Jag har inte hunnit blogga alls så mycket om London, men jag tänker att jag postar lite i efterhand. Det är svårt att hinna med allt. eftersom jag vill göra ALLT och lite till under dessa kortare resor så får bloggen hamna lite efter. Allt tar ju sådan tid i London också. Att ta sig från A-B kan ju ta timmar, trots att man bor mitt inne i stan. Vissa tider kan man ju inte ens åka taxi eftersom köerna är enorma. Vi hann med en hel del shopping. Det slutade med att vi fick köpa en ENORM resväska för att checka in. Här fick all shopping ligga hehe. Jag är så nöjd! Det blev en hel del till Leonard.

Jag hade nyss gråtit, därav rödsprängda ögon. Finns inget som slår detta. Leonard i min famn <3

Denna kopp blev jag så förtjust iVärldens bästa älskling Heathrow var också ganska tomt. Här ser ni megaväskan. Kvinnan vid incheckningen var tvungen att sätta en varningsetikett på den där det stod ”heavy” haha😂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *